Ödets ironi
Vi har ju turen att ha vår handledare här nere på plats (i grannhuset intill för att vara exakt). Åh vad bra tänkte vi, det är ju som bekant ganska svårt att ha ett skype-möte utan att det avbryts 100 gånger under ett samtal. Efter en höst med knacklig kontakt och diverse mejlkonversationer fram och tillbaka så känns det ju superlyxigt att kunna diskutera saker face to face. Så vad händer då? Jo, eftersom Kenyas immigrationssystem överhuvudtaget inte verkar fungera så har de heller inte lyckats (de har nog inte ens försökt) att ordna med visum till henne och hennes familj. De har fått klara sig på turistvisum som har gått att förnyas ett antal gånger men nu är den gränsen nådd och turistvisumet räcker bara fram till 20e februari, sen måste de ut ur landet och ur östafrika för att kunna komma in igen. Om de nu inte lyckas få ett visum innan dess, vilket är högst osannolikt med tanken på hur långsamt allt går. Vilket betyder att vår handledare kommer behöva åka hem till Sverige och vi blir kvar här, alltså som i höstas fast tvärt om. Tokigt va.
