Lovsång och helvetes portar
I Hells gate hyrde vi cyklar och en guide (som för övrigt inte guidade oss utan bara cyklade med). Vi cyklade runt i några timmar och såg zebror, olika antiloper, fina fåglar, pumbas och bufflar. De sistnämda såg vi på 30 meters avstånd. Vi frågade vår guide om inte bufflar var jättefarliga djur? och jo var de, och ja de kunde attackera, men vi skulle hålla oss lugna och snabbt cykla förbi. Det var ju himla lätt.. Alla fick lite smått panik och cyklade på utav bara fan, förutom stackars Simona som hade lyckats fastna på en låg växel och därför bara trampade luft. Vi undkom bufflarna (som i och för sig inte rört sig en meter) med adrenalinpåslag och hjärtat i halsgropen. Vid 18-tiden åkte vi till vår camping som låg några kilometer bort. Där åt vi en jättegod alla hjärtans dag-middag, drack vin och talade om lejvö (livet). En riktig toppendag med ett toppenbra avslut!
Alexandra, Sarah, jag och Simona i Hells gate
Här står jag med en jätteful keps på mig, men lika glad är jag för det!
Vi såg massor av zebror, vårtsvin och antiloper
Klippan från Lejonkungen
Nästa morgon var det bara att pallra sig upp tidigt. Vi hade sagt till vår chaufför att vi ville komma iväg till berget så fort som möjligt och hade därför bestämt åka vid 08. Vi hade försäkrat oss med restaurangen att frukosten skulle serveras från 7, 7.30, men likt alla andra gånger fick vi även här smaka på "the african time". Vi lyckades få dem att hämta kocken så vi fick vår frukost innan vi åkte därifrån en timme försenade. Vi låg redan under lite tidspress eftersom vi hört att det skulle ta 3,5 h att ta sig upp och 2,5h att ta sig ner. Eftersom vi ville åka hem till Eldoret på lördagen och inte behöva sova i det obekväma tältet behövde vi åka så vi var hemma innan det var mörkt. I Kenya får man nämligen inte köra bil ute på de stora vägarna när det är mörkt, vilket är helt förståeligt med tanke på hur folk kör och hur vägarna ser ut, speciellt inte om de har turister med sig i bilen. Hur som helst pinnande vi på uppför berget. Vi stannade flera gånger och vilade och jag trodde att jag skulle kvävas ett antal gånger eftersom jag inte fick någon luft (hög höjd plus fysisk ansträngning är inte att rekomendera), men det gick bra och vi kom upp på toppen oväntat snabbt. På vägen ner fick vi springa i etapper eftersom det var så svårt att gå ner: brannt, dammigt och halkigt. Vi stötte på en stackars afrikansk kvinna som svimmat, tur att vi hade våra ssk-vänner som kunde hjälpa henne. I med dextrosol och vatten och upp med benen i luften. Väl nere insåg vi att vi klarat bestiga och gått ner för berget på 2,5 timmar! Inte undra på att jag höll på att dö bortikring.
haha, en misslyckad hoppbild på toppen av berget
Nu ska vi käka majskolv med smör (mmm)!
Hörs!
