littorin.blogg.se

Nu har vi varit här i fem dagar, men det känns som att vi har varit här i flera veckor. Allt är så annorlunda! Det vi reagerade mest på de första dagarna var hur uttittad vi blev. Överallt var det människor som ropade "muzungo" (betyder typ viting), stirrade på oss eller tog kort på oss. Vissa barn blev rädda och vissa blev faschinerade och ville ta på oss. Det kändes obehagligt och väldigt ovant, men jag kan ändå tycka att det är nyttigt att ha upplevt den känslan av att vara den som sticker ut. Jag har ju alltid smält in hemma i Sverige på alla sätt och vis. Det som var mest obehagligt var nog hur vi själva reagerade. Vi tog inte ögonkontakt med människorna på stan utan skyndade förbi, vi vågade inte ta några kort och vi blev allmänt tillbakadragna eftersom vi hela tiden kände oss iakttagna. När vi kom hem från stan var vi helt slut. Nu har vi vant oss lite, vi har dessutom träffat många trevliga människor som säger "How are you?" istället för "muzungo".

 

Idag var vi runt och lämnade samtyckesbrev på två skolor som vi fick klartecken från innan vi kom ner. Vår handledare trodde att det skulle vara runt 30 barn i varje klass på den ena skolan, men det visade sig att det fanns 140 st i åldrarna 6-7år! På den andra skolan fanns det 66 barn. Vi hade helt plötsligt fått ihop över 200 stycken barn (vi siktade på 60). Sen får vi se hur många som svarar, som passar in i kriterierna och hur många vi hinner testa. Eftersom testningen beräknas ta typ en halvtimme så kommer det ju att ta väldigt lång tid. 

 

Imorgon ska vi ta vår andra kiswahililektion. Vi skulle egentligen ha lektion 4h/mån-fredag den här veckan men det blev lite ombokningar. Lika bra det, för vi har ju haft fullt upp med allt annat. Allt tar sån himla lång tid här. Vi skulle fixa ett student pass som vi behöver för att kunna göra studiebesök på sjukhuset samt för att få billigare inträde på nationalparkerna ( 80% rabatt). För att få detta skulle vi hitta till rätt person som visade sig vara fel person som hämtade en annan person, som skickade oss till ett annat kontor, som inte hade våra formulär, som skickade oss tillbaka till stället vi var på först, som behövde få kontakt med en viss person som inte var där, som insåg att våra formulär var på stället vi just varit på, som berättade att vi var tvugna att fotografera oss och sådär höll det på i 4 timmar. Vi hann dock med att läsa tidningen och dricka chai med en professor under tiden som vi väntade. Det är tur att man är stresstålig alltså. 

 

Hoppas att ni har det bra hemma i slasket! Jag ska försöka lägga upp lite bilder om 1. jag vågar fota lite mer och 2. kan ladda upp dem med vårt internet.

 

Nu ska jag ta en varm dusch. Simona och jag hade visst missat att slå på vattenberedaren så vi har duschat i kallvatten hela veckan (ja som i Kroatien, jag vet, jag borde ha lärt mig..). Fail.

 

Kwa heri!